Över 200 kulturpersonligheter deltog i presentationen av den argentinske författaren och poetens senaste bok på Galleri de Kungliga Samlingarna i den spanska huvudstaden.
MADRID – Galleriet över de Kungliga Samlingarna är omgivet av trädgårdarna Campo del Moro och vaktas av Almudena-katedralen och Madrids kungliga palats. I den stora salen samlades över 200 framstående personer från litteraturens, konstens och det spanska société-livets värld för presentationen av Mysteriet med den sista Stradivariusen, den senaste romanen av Alejandro G. Roemmers. Boken hade redan tidigare i år haft premiär på Bokmässan i Buenos Aires och i staden Cremona i Italien, och innehåller ett förord skrivet av Mario Vargas Llosa kort före hans bortgång.
Bland de närvarande fanns Manuela Villa Acosta, generaldirektör för kulturella frågor vid Spaniens regeringskansli; Cecilia Meirovich, kulturattaché vid Argentinas ambassad; David Donaire, biträdande direktör för kulturella frågor vid Spaniens regeringskansli; Mariano Jabonero, generalsekreterare för Organisationen för Iberoamerikanska Stater för utbildning, vetenskap och kultur (OEI); Ana Botella, tidigare borgmästare i Madrid och hustru till José María Aznar; samt Telma Ortiz, drottning Letizias syster och rådgivare vid CEAPI.
Bredvid författaren satt två hyllade spanska författarinnor: María Dueñas (Glömskans mission, Tålamodens tid, Kaptenens döttrar och den berömda Tiden mellan sömmarna, bland andra) och Carmen Posadas (Dockmästarinnan, Legenden om pilgrimen och Licens att spionera). Dessutom ledde Raúl Tola, direktör för Vargas Llosa-stolen, ett varmt samtal som vävde samman aspekter av bokens skapelseprocess, Roemmers innerliga vänskap med påven Franciskus och den relation han upprätthöll med Vargas Llosa i mer än ett decennium. I bakgrunden – en imponerande utsikt över staden.
”Jag känner en djup rörelse, för jag hade verkligen önskat att Mario hade kunnat vara här vid romanens presentation och själv läsa prologen. Men han såg till att hans son Álvaro gjorde det på Bokmässan i Buenos Aires,” började Roemmers.
Romanen är uppbyggd som en blandning mellan historisk berättelse och kriminalthriller. Historien följer resan för den sista fiol som den legendariske mästaren Antonio Stradivari skapade, genom tre århundraden där den blir vittne till betydelsefulla händelser i världshistorien – tills den hamnar i en liten stad i Paraguay, i hemmet hos en konstsamlare som tillsammans med sin dotter blir mördad under mystiska omständigheter.
Detta kriminalfall, som inträffade år 2020, väckte Roemmers nyfikenhet och gav honom inspiration till att väva en intrig som sammanför Stradivari själv, Verdi och till och med en nazistisk befälhavare som möjliga ägare till det ovärderliga instrumentet.
”Jag måste erkänna att jag blev ganska avundsjuk på att du hittade den här historien. För oss som specialiserar oss på historiska romaner är en sådan här verklig nyhet oerhört lockande. Jag tvivlar inte på att Vargas Llosa, som var en stor berättarjägare, också skulle ha blivit fascinerad,” sade Posadas.
”Jag läste om det på min telefon under pandemin, som jag tillbringade på en gård vi har i Córdoba, och jag tyckte det var mycket märkligt att så värdefulla instrument dök upp där utan att någon visste hur de hade kommit till den orten,” berättar Roemmers. ”Det var tråden som jag började väva en hel historia kring – en berättelse där nazisternas plundrade skatter från koncentrationslägren spelar en central roll. Jag fick också veta att det på dessa fruktansvärda platser fanns många fångar som spelade instrument. Så när jag började skriva romanen tänkte jag också på musikens uppgift: att bevara det mänskliga i människan. Det är fortfarande det som skyddar oss, som den sista gränsen mot avhumanisering.”
Det ursprungliga fokuset för Mysteriet med den sista Stradivariusen dök dock upp i Roemmers fantasi på ett annat sätt: ”Jag tänkte först skriva om två fioler, och titeln skulle vara De förbannade fiolerna, eftersom de förde otur med sig. Jag skrev flera kapitel med den idén, men sedan kände jag att jag inte ville förknippa musik eller konst med något negativt. Så jag bestämde mig för att lägga den handlingen åt sidan, även om all forskning jag gjort om Cremona och Paraguay hjälpte mig att bygga historien. Jag valde att fokusera på en enda fiol – inte en magisk sådan, men en med ett mycket speciellt ljud, där Antonio Stradivari hade lagt det bästa av sin konst och som kunde beröra den som lyssnade djupt. Jag tror att det är den stora dygden hos konsten, men särskilt hos musiken – att den kan röra oss, få oss att fälla tårar och mjuka upp hjärtat.”
María Dueñas lyfte fram Roemmers sätt att berätta denna historia och hur han byggde en intrig på två plan, där den historiska berättelsen och kriminalgåtan flätas samman: ”Vi som ägnar oss åt att berätta historier ställer oss alltid frågor som går bortom själva handlingen och handlar om romanens struktur. Hur var utmaningen att bygga två så olika nivåer, ge dem sammanhang, balans och trovärdighet, så att romanen till slut blir en helhet? I din bok löper två intriger parallellt, och båda håller ett högt intresse, men utan att kollidera. Tvärtom – de förstärker varandra, och genom att växla gör de läsningen ännu mer fängslande.”
”I den europeiska delen av berättelsen lade jag särskilt fokus på att skapa en så exakt miljö som möjligt, och inkluderade till och med verkliga historiska personer,” förklarar Roemmers. ”Äkta historiska gestalter samsas med fiktiva, och jag tycker om att lämna ett skimmer av mysterium kring vilka som är vilka, så att läsaren som vill kan forska vidare själv. Idén var att väva ihop dem på ett sätt som gjorde skillnaden omärklig. Det svåraste var att få den nutida utredningen i Paraguay att väga upp den europeiska delens rikedom. Det var en verklig utmaning.”
Om nazister och antihjältar
En av huvudpersonerna i Mysteriet med den sista Stradivariusen är kommissarie Tobosa, en paraguayansk polis som blir besatt av mordet på fiolbyggaren och hans dotter – och av det mystiska instrumentet. Han är en sorts anonym hjälte, fylld av goda avsikter, och följs av Gutiérrez, en enkel men ambitiös officer.
”Båda har något av Don Quijote och Sancho Panza i sig, men med en avgörande skillnad: assistenten är inte lojal, som vanligt i sådana par, utan tvärtom. Jag ville att han skulle representera de människor som utför vardagliga och tysta uppgifter, och som vi bara upptäcker är heroiska när något extraordinärt inträffar,” förklarar Roemmers. Han tillägger: ”Jag tänkte på personer som poliser, brandmän, sjuksköterskor eller läkare – yrken som ofta är undervärderade, med låga löner och stora uppoffringar, som vi bara uppskattar när de räddar oss i en nödsituation. Det är den andan jag ville hylla i kommissariens karaktär: någon som livet tycks slå hårt mot, med svårigheter i arbetet och privatlivet, men som ändå bevarar sin godhet. Den blandningen av skörhet, anständighet och mänsklighet är det som ger figuren djup.”
”En annan central karaktär är den nazistiske officeren,” inflikar Posadas. ”Han är chef för ett koncentrationsläger i Trieste, Italien, där en av fångarna är en enastående violinist som han tvingar att spela musik som på något sätt döljer allt det fasansfulla som sker. Det är vad Hannah Arendt kallade ondskans banalitet. Den här mannen, som kanske en gång var en god son, blir ett monster – men samtidigt, genom musiken från den fiolen, återknyter han på något sätt till det bästa inom sig själv.”
”Ja, just den ambivalensen ville jag visa,” säger Roemmers. ”Jag har ofta diskuterat om en stor konstnär nödvändigtvis måste vara en god människa. I min idealism antog jag att så var fallet, men jag fick snabbt bevis för motsatsen,” erkänner han. ”Det är anmärkningsvärt att det jag berättar i boken har beröringspunkter med två verkliga nyheter som nyligen kommit fram: upptäckten i Argentina av en målning av italienaren Giuseppe Ghislandi i ett hus tidigare beslagtaget under andra världskriget, och fyndet i Japan av en stulen Mendelssohn-fiol. Det är som om denna historia fortfarande lever och fortsätter att skriva nya kapitel i romanen.”
I romanens dedikation nämner Roemmers sin mor, några vänner och påven Franciskus, med vilken han upprätthöll en vänskap både när denne var kardinal och under sitt påvedöme. ”Vi talade ofta om vad vi kunde göra för freden, och han bjöd in mig att ansluta till sin Fratelli Tutti-stiftelse, inspirerad av hans encyklika om universellt broderskap. Där ledde jag rundabordssamtalet om Litteratur och Broderskap i Vatikanen, samt organiserade en fotbollsmatch för fred på Roms Olympiastadion och en symbolisk omfamning mellan unga från hela världen – först i Assisi och sedan i Rom – med 180 ungdomar, 30 Nobelpristagare och artister som Andrea Bocelli. Franciskus kunde inte närvara på grund av en operation, men han såg det på tv och sade till mig: ’Jag såg dig, du var mycket bra.’”
