Alejandro Roemmers: ”Vi måste tänka om vad som verkligen måste läras ut” – Infobae

Affärsmannen, filantropen och författaren presenterar i eftermiddag på bokmässan ”Den unge prinsen visar vägen”, ett nytt kapitel av hans karaktär baserat på den klassiska historien av Antoine de Saint-Exupéry

Han tillbringar större delen av året utanför landet och följer ett ambulerande liv av affärer, filantropi och skrivande utan en fast bas, men nu för tiden är han tillbaka i Buenos Aires. På onsdagskvällen deltog han i Libertad Foundations årliga middag där Javier Miley Han bjöd på ett histrioniskt tal till gästerna och denna fredag ​​presenterar han sitt nya verk på Bokmässan,Den unge prinsen visar vägen, en fortsättning på den framgångsrika roman han publicerade 2008,Den unge prinsens återkomst, baserat påDen lilla prinsenav Antoine de Saint-Exupéry. Boken avAlejandro RoemmersDen sålde mer än 3 miljoner exemplar i 30 länder och översattes till flera språk.

I denna nya roman utforskar affärsmannen och litterär författare de komplicerade relationerna mellan ungdomar och vuxna, sociala nätverks och skärmars inflytande på uppfattningen av vår miljö och balansen mellan tekniska framsteg och omfattande kunskap baserad på tradition. Handlingen utspelar sig i en prestigefylld skola där Juans ankomst – den unge prinsen – från Patagonien introducerar ett perspektiv som förändrar klassrummets ekosystem. Den här andra delen, som kan köpas i sin egen monter på La Rurals fastighet och snart i bokhandeln, är en inbjudan att reflektera över mänsklig koppling i den digitala tidsåldern.

Även om han under en tid ägnade sig åt familjeföretaget, bestämde sig barnbarnet till grundaren av Roemmers-laboratorierna vid 45 års ålder att ge upp sina aktier i företaget för att ägna sig helt åt skrivandet. Sedan dess har han fått olika utmärkelser och erkännanden: han förklarades som en enastående kulturell personlighet av Buenos Aires lagstiftande församling, utnämnd av SADE till ambassadör för argentinsk litteratur och nominerades till och med avAlejandro Vaccaro – ordförande för El Libro Foundation – för Nobelpriset i litteratur. Till dessa meriter läggs andra för hans arbete vid sidan av Fransicanaorden och stiftelser som Fratelli Tutti, med vilken han snart kommer att hålla ett möte med Nobels fredspristagare och en kram i Rom för universellt broderskap.

–På en av sidorna i denna nya bok får han Prinsen att säga: ”Vägen du väljer tar makten över din person (…) Det är därför varje person måste följa den mest lämpliga för sig själv.” Hur var det för dig att välja litteraturens väg?

 

–Sedan jag var barn har jag attraherad av konst, särskilt skrivande. Om jag hade varit i en helt aseptisk situation hade jag kanske valt att studera litteratur eller filosofi, men ibland finns det förhållanden som gör att man inte är helt fri. I mitt fall var det familjeföretaget. Jag utmärkte mig i allt, inte bara i den litterära delen, jag var också väldigt bra i matematik. Så min familj var väldigt hoppfull att jag skulle gå in i verksamheten och det fanns en tid då jag var tvungen att bestämma mig för vad jag skulle göra. Jag reste en mångfacetterad och komplex väg, men den ledde mig till slut till vad jag kände. Jag ägnade mig åt att lära mig familjeföretaget och på det sättet kunde jag tjäna de ekonomiska medlen för att leva det liv jag gillar, även om jag också ägnade tid åt de saker som uppfyller mig andligt. Under den tiden var det poesi och vänner.

 

–Hur fördelar du din tid mellan näringsliv och litteratur?

–Jag önskar att det bara var så, jag gör så mycket annat och tidsstyrning är det svåraste. Sedan jag var barn har jag haft ett kall att tjäna och hjälpa människor och jag ägnar en stor del åt filantropisk verksamhet. Genom poesin, som var lite av min andliga väg, söker jag självklart skönhet men också tro och försöker så hopp. Kärlek i vid bemärkelse, för människor i allmänhet, är huvudsaken. Jag gick i pension från det dagliga arbetet i familjeföretaget för flera år sedan, men jag är fortfarande involverad i driften av verksamheten och utanför landet har jag egna företag relaterade till mikroteknik. Jag vågade mig också lite på det audiovisuella området, samarbetade med manus till vissa serier och vi tittar på att göra en film, men det jag har ägnat mest tid åt på sistone är romaner. Jag har precis avslutat en till som jag, om Gud vill, kommer att presentera nästa år. Jag tycker att det är den mest litterära och viktigaste roman jag skrivit på ett par år.

– Hans sista bok vågade sig in i kriminalromaner. Vad fick dig att återvända till historien om den unge prinsen efter så många år?

– Redaktören hade stort inflytande, som bad mig fortsätta The Return of the Young Prince. Men när jag skrev det gav jag det också ett slut som skulle ge mig kontinuitet, och jag visste också vad jag ville göra den dagen jag fortsatte med det. Jag ville till exempel att den här unge mannen skulle gå i skolan. Livet tar dig och jag engagerade mig i de andra romanerna, men det handlade bara om att ta tag i det och uppmärksamma det. Den här boken kommer från djupt inom mig, den unge prinsen är på något sätt min andliga varelse, mitt sätt att känna livet. Det enda jag behövde bestämma var om jag skulle ge honom speciella befogenheter eller inte. Och jag bestämde mig för nej, jag ville att han skulle vara en ung människa som alla andra så att andra kan praktisera det han gör på sitt eget sätt. Den här karaktären möter en kurs där det finns splittringar och med små gester och detaljer uppnår han en utveckling av hela gruppens medvetande tills de blir mycket mer sammanhållna, värderar varandra och kan göra saker tillsammans.

– Ett av teman som den här nya berättelsen tar upp är beroendet som genereras av skärmar.

–Vi är ständigt underhållna, stimulans kommer till oss från alla håll och vi har lite tid att vara tysta, reflektera, lära känna oss själva, känna. Vi kopplas allt mer till teknik, människan blir en slags robot och det är inte klart var denna blandning med artificiell intelligens kommer att sluta. Men något inom mig säger mig att den mänskliga anden måste bevaras på något sätt, för annars skulle hela denna skapelse av världen inte ha någon mening. Om en högre intelligens hade velat det, skulle den direkt ha gjort maskiner, den skulle inte ha skapat en varelse med alla ofullkomligheter hos människan. Tekniken är också fantastisk, tack vare den under pandemin kunde vi hantera oss själva på distans och inom vårt hälsoområde gav den oss framsteg som har förlängt människors liv. Den stora utmaningen är att vi fortsätter att ha teknologin som allierad för att leva bättre, förhoppningsvis i fred och med framsteg för alla. Låt det vara något som står till vår tjänst och ökar våra livsmöjligheter och berikar vår upplevelse, inte något som slutar underkuva oss.

Jag finansierade en serie som heter Addicted to Screens, för idag blir tekniken särskilt populär bland unga människor och någon som är tio eller tolv år gammal som ännu inte har kriterier och ett sätt att resonera om en massa saker, som Du bättre tror vad skärmen visar dig och vi har hela den här invasionen av falska nyheter och så vidare som förvränger saker och ting. Problemet är att de skapar beroende, eftersom de analyserar dig hela tiden och de kommer att ge dig bilder av allt som intresserar dig. Det finns ett beroende av igenkänning, att tycka om att tillhöra gruppen, till sex, till spelet. Just nu när vi pratar om utbildning tror jag att vi måste tänka om vad som verkligen måste läras ut. Förr studerade vi många saker utantill som man nu kan ta reda på. Idag är det viktigaste att lära ut urskillning, utveckla sunt förnuft och kunna arbeta som ett team. Jag tror att det är den stora framgången i många samhällen. Vi argentinare är väldigt självständiga, många gånger vill vi olika saker och det är svårt att samarbeta.

Med Fratelli Tutti Foundation försöker vi visa världen hur mycket vi skulle vinna om vi istället för att tävla kunde samarbeta. Om till exempel USA och Kina, istället för att vara osams och spendera förmögenheter, kompletterade varandra. Jag säger alltid att viktigare än miljöekologi, som naturligtvis förtjänar uppmärksamhet, är mänsklig ekologi. Ta hand om människan, för en sjuk, fanatisk eller obalanserad människa kommer att förstöra allt. Idag är bristen på empati med andra dramatisk.

–Han var på Libertadstiftelsens årliga middag i går kväll. Vilket intryck gjorde president Mileis tal på dig? Tror du att din konfronterande stil hjälper dig att leda landet?

– Det var intressant eftersom det också hölls tal av Uruguays nuvarande president och tidigare presidenter. Jag tror att han ville tala särskilt till ekonomerna och vi förstår hans anda lite eftersom han var tvungen att ta ledningen över landet i en fruktansvärd situation. Vi var verkligen mer än på randen och han lyckades på något sätt hålla oss där. I den mån vi alla blir medvetna om var vi var och att vi inte kan fortsätta där tror jag att vi har en möjlighet att förändras och få utveckling. Vi får vara tacksamma för att den här mannen med sin stil och sitt sätt lyckades kanalisera åtminstone en vilja till förändring som han sätter igång med all sin energi och övertygelse, utan att vilja ha personlig nytta. Han är övertygad om att roten till problemet är det okontrollerade utsläppet av pengar och att man inte kan spendera mer än man tjänar. Tack gode gud att samhället följer med honom eftersom det vet att det inte fanns någon annan möjlighet i det ögonblicket än att gå till total förstörelse av ekonomin.

Jag hoppas att ni tillsammans med ert team kommer att hitta stegen för att ta er ur denna fruktansvärda situation som vi fortfarande befinner oss i. Det är en anpassning som för med sig arbetslöshet, fattigdom, och tills detta återhämtar sig och vi växer igen, kommer vi att behöva gå igenom en mycket dålig men oundviklig period. Staten måste ha urskillningsförmågan att hjälpa dem som verkligen är mest behövande. Argentina är ett stödjande land och jag tror att ingen vill låta någon i sin omgivning lida. Det finns saker som staten inte kan undvika att garantera, såsom säkerhet, ett minimum av hälsa och även att hjälpa utbildningen för dem som inte kan följa på något annat sätt, för om inte kommer det inte att vara ett utvecklat och fritt samhälle.

– Anser du att budgetjusteringar var nödvändiga på offentliga universitet och inom kulturområdet?

– Det här är saker som måste göras effektivt. Vi måste kunna erkänna meriter, ge stipendier till de mest begåvade och ge möjligheter till dem som inte har tillgång till utbildning på andra sätt. För det måste vi sätta in intervenienter och se hur resurserna används. Det skulle vara väldigt trevligt att ha en utbildning där mycket teknisk utveckling kan inkorporeras, som vi ser i boken jag lanserar, men för tillfället är det en lyx som vi inte har råd med. Vi kommer att gå lite i taget, men vi kan inte lämna människor utan ett minimum av socialt stöd och utan möjlighet att utbilda sig. Om vi vill sträva efter att ha en utbildningsnivå av excellens, måste det vara en statlig politik som vi alla kan anta och även om regeringspartiet förändras, fortsätt med det eftersom det finns ett gemensamt projekt för landet. Och när det gäller kulturen som främjas av staten måste man vara försiktig eftersom kumpan och mycket annat finns alltid där. Det skulle vara bra att tillsätta råd av personer med olika ideologier och sätt som kan välja de projekt som har de bästa egenskaperna.

–Står din avsikt att grunda Borges museum fortfarande i detta sammanhang?

– Vi pågår fortfarande förhandlingar. Jag talar med de nuvarande myndigheterna, som är intresserade och vi tittar på alla möjligheter vi har. Det är inte bara pengarna, utan också att hitta rätt plats och den mänskliga gruppen som kan driva det. Vi måste å ena sidan ge samlingen en fysisk enhet för förvaring och se till att den kan studeras av forskare och besökas av turister eller skolor. Det måste förvaras någonstans och jag skulle vilja, oavsett om vi gör det privat eller tillsammans med staten, att kunna erbjuda det materialet till världen, för Borges är ur en intellektuell synvinkel det mest anmärkningsvärda som Argentina har. Jag vill ge det den flykten, för i slutändan för mig är det viktiga med Borges inte hans manuskript, även om de är värda mycket pengar, utan hans idéer, hans utmaningar och frågorna han lämnar. Jag har inte kunnat ägna så mycket tid åt projektet på sistone men jag ser hur vi kan omsätta det i praktiken.

 

INFOBAE

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *