Alejandro G. Roemmers (Buenos Aires, 1958) har just tilldelats priset ”Madrid, Ibero-Amerikas huvudstad” i kategorin Kulturellt initiativ. Det är inte den första utmärkelsen i karriären för poeten och filantropen, som är den ende lekmannen som har fått Franciskus av Assisi-priset och som hedrade helgonet vid 800-årsminnet av hans död med initiativet ”En kram för mänskligheten”.
Han menar att ”en kram som ges på riktigt, med känsla” kan bidra till att människor känner sig närmare varandra, även när de skiljer sig åt i tankesätt, religion eller ursprung. Det handlar inte bara om att tolerera den andre, förklarar han, utan om att acceptera honom och erkänna honom som en broder.
Initiativet har ambitionen att växa med tiden. Författaren är medveten om att det är svårt att åstadkomma en djupgående förändring i samhället, men anser att stora förändringar kan börja med små gester. Videorna med kramarna har genererat miljontals interaktioner, och hans förhoppning är att det vid kommande tillfällen ska bli allt mindre nödvändigt att förklara vad initiativet betyder.
Franciskus av Assisi-priset har också stärkt hans engagemang för att sprida helgonets lära. En av de viktigaste delarna är det universella broderskapet, tanken att olikheter inte ska hindra människor från att se varandra som jämlikar. ”Det finns ingen ’annan’, för den andre är du”, förklarar han.
En kram för att påminna oss om att vi alla är syskon
Författaren valde kramen både på grund av dess koppling till den franciskanska traditionen och på grund av sitt eget sätt att möta andra. Men för Roemmers är kramen dessutom ett sätt att förmedla en energi som går bortom en vanlig hälsning.
Den argentinske författaren förespråkar just broderskap, mänsklig kontakt och behovet av att låta tekniken tjäna människorna. Han framhåller också kärleken som det som gör oss verkligt mänskliga.
Tekniken går framåt, kommunikationen mångfaldigas och människor har allt fler verktyg för att hålla kontakten. Ändå anser Alejandro Roemmers att denna ständiga uppkoppling inte alltid leder till djupare relationer. ”Vi är mer uppkopplade än någonsin, men ändå allt mer frånkopplade”, sammanfattar den argentinske författaren, poeten och filantropen, som oroar sig för ett samhälle som enligt honom riskerar att fjärma sig från de värden som definierar det. Roemmers har medverkat i produktionen av en dokumentärfilm om skärmberoende.
Artificiell intelligens och risken för avhumanisering
Omsorgen om mänskliga värden har också en framträdande plats i hans tankar om artificiell intelligens. Roemmers anser inte att vi ska avvisa de tekniska framstegen, men han betonar att utvecklingen måste syfta till att förbättra människors liv, utan att ersätta det som gör oss mänskliga.
Frågan tas upp i den tredje delen av Den unge prinsen, den litterära trilogi han håller på att avsluta. I den nya delen konfronteras huvudpersonen med artificiell intelligens, som författaren också ser som ett uttryck för den kunskap mänskligheten har samlat.
Enligt honom ligger nyckeln i att använda dessa verktyg för att utöka våra förmågor och stimulera kreativiteten, inte för att helt överlåta allt åt dem. Artificiell intelligens kan hjälpa till med research, idéer eller att underlätta uppgifter, men den bör inte ersätta författarens kreativa process.
Debatten är dessutom inte begränsad till litteraturen. Roemmers, som är knuten till näringslivet genom läkemedelsföretaget Roemmers, anser också att många repetitiva uppgifter kan utföras av maskiner, medan människor bör förbereda sig för de verksamheter där mänsklig kontakt är avgörande. Han tar äldreomsorgen som exempel: en robot kan hjälpa till med hushållssysslor, men det betyder inte att den kan ge samma värme som en människa.
Författaren varnar också för att tekniken kan förstärka polariseringen när den hela tiden bekräftar de åsikter vi redan har. Mot den tendensen framhåller han eftertanke, dialog och förmågan att lyssna på andra argument utan att misskreditera den som framför dem.
”Livet är inte bara svart eller vitt” är kärnan i hans försvar för nyanserna. I ett samhälle som allt mer dras mot ytterligheter anser han att vi behöver återfå förmågan att erkänna att någon med andra idéer kan ha rätt i vissa avseenden.
Till detta kommer att tiden för tystnad och eftertanke försvinner. Det ständiga flödet av meddelanden, underhållningen och beroendet av skärmar gör det enligt honom svårt för människor att hitta lugna stunder där de kan lära känna sig själva och skapa djupa band.
Därför förespråkar han det han kallar ”mänsklig ekologi”: att erkänna varje människas värde, komma i kontakt med sig själv och leva med ett syfte.
Madrid, en stad han bär inom sig
Roemmers ger denna intervju under sin vistelse i Madrid, dit han kommit för att ta emot priset som delas ut av Madrids stad och näringslivsrådet Alliansen för Ibero-Amerika (CEAPI). Han säger att utmärkelsen glädjer honom särskilt eftersom han bodde i staden under en period som han minns som en tid av personliga och kulturella upptäckter.
Hans relation till landet kom till uttryck i Spanien i mig, hans första diktsamling, med texter skrivna under de åren. Sedan dess har hans band till Madrid fortsatt att växa. ”Madrid är en känsla, en emotion”, säger han.
Utmärkelsen knyter också an till en bana präglad av projekt som förenar Spanien och Ibero-Amerika. Bland dem finns hans medverkan som investerare i en film som ska spelas in i Spanien med argentinska manusförfattare och spanska skådespelare, samt finansieringen av en professur i kulturindustri vid Miguel Hernández-universitetet, med syftet att främja kulturella initiativ mellan Atlantens båda stränder.
Till detta kommer hans musikaliska verk Sinfonía Argentina (Argentinsk symfoni), komponerat tillsammans med Daniel Doura och framfört i Spanien med en tillägnan till 500-årsminnet av den första jordenruntseglingen.
För Roemmers bottnar alla dessa initiativ i samma idé: Spanien och Ibero-Amerika är inte åtskilda världar. De delar ett språk och ett kulturarv som enligt honom är värt att fortsätta stärka.
”Att lämna ett spår av kärlek”
När han tänker på vilket arv han vill lämna efter sig återvänder Roemmers till den idé som genomsyrar mycket av det han säger: kärleken. I sin relation till Spanien har han strävat efter att sätta ett kulturellt avtryck genom sina dikter och sitt deltagande i litterära initiativ. Bland andra utmärkelser har han fått priser med anknytning till Miguel Hernández och Gustavo Adolfo Bécquer, och han har deltagit i evenemang kring Federico García Lorca. Han har också lämnat dikter i Alhambra.
Men bortom projekten och utmärkelserna är det han önskar ska bestå något enklare. Han skulle vilja att hans livsverk blir ihågkommet som en strävan att hålla det mänskliga hjärtat vid liv. Och om något blir kvar av honom hoppas han att det är ett spår av kärlek.
