Alejandro G. Roemmers (Buenos Aires, 1958) är poet, författare och filantrop och har tilldelats Franciskus av Assisi-priset, vilket fick honom att uppmärksamma 800-årsminnet av helgonets död med initiativet En kram för mänskligheten. Hyllningen tog formen av en musikalisk sammankomst i Italien.
Nu har Roemmers belönats med priset ”Madrid, Ibero-Amerikas huvudstad” i kategorin Kulturellt initiativ. I den här intervjun lyfter han fram kärlek, empati och broderskap som grundläggande värden för att bygga ett mer mänskligt samhälle och reflekterar över hur han för in dem i sitt författarskap och sina sociala initiativ.
Alejandro G. Roemmers, du har tilldelats Franciskus av Assisi-priset och är den ende lekmannen som fått denna utmärkelse. Vad betyder den för dig, och vilket ansvar känner du att den medför?
Att få Franciskus av Assisi-priset har varit en enorm ära för mig och framför allt något djupt rörande. Att dessutom vara den ende lekmannen som fått det ger det en alldeles särskild betydelse, eftersom jag ser det som ett erkännande som går bortom all religiös tillhörighet och talar om universella värden som vi alla kan dela.
Men ett sådant erkännande innebär också ett ansvar. Franciskus gestalt uppmanar oss att se bortom oss själva och att leva i broderskap, ödmjukhet och respekt för andra och för naturen. Att få ett pris som bär hans namn sporrar mig att fortsätta försöka föra in dessa principer i mina projekt och framför allt i mitt eget liv.
Därför var det så speciellt att kunna låta utmärkelsen åtföljas av sammankomsten i Assisi, där musik, broderskap och ett budskap om fred förenades på en av de platser som är starkast förknippade med Franciskus liv.
I samband med 800-årsminnet av Franciskus av Assisis död har du tagit initiativ till En kram för mänskligheten. Varför anser du att det i dag är nödvändigt att återupptäcka en så enkel gest som en kram?
Just därför att den är enkel och universell. En kram behöver ingen översättning, ingen ideologi och ingen förklaring. Under sammankomsten i Assisi, framför basilikan Santa Maria degli Angeli, ville vi göra den idén mycket konkret. Medan Santa Cecilias symfoniorkester framförde Solsången och Alla bröder bjöd vi in alla närvarande att förenas i en broderlig omfamning.
Det var särskilt gripande att göra det på en plats som är så nära förknippad med Franciskus och hans budskap om broderskap. Att se olika människor, troende och icke-troende, mötas genom musiken och till slut omfamna varandra visar att vi fortfarande behöver platser som påminner oss om det vi har gemensamt.
En kram för mänskligheten föddes just ur detta: i en tid då allt tycks uppmana oss att definiera oss utifrån det som skiljer oss åt, vill vi återupptäcka en gest som påminner oss om att vi, före våra nationaliteter, trosuppfattningar eller kulturer, är människor.
Efter Franciskus av Assisi-priset och En kram för mänskligheten – vad skulle du vilja ska finnas kvar när den mediala uppmärksamheten kring dessa händelser har lagt sig?
Konserten i Assisi var ett mycket speciellt ögonblick: att samla sextio musiker och en kör framför basilikan Santa Maria degli Angeli, höra Solsången och Alla bröder och sedan se så många människor ansluta sig till den gemensamma kramen var djupt rörande. Men det viktiga är just att budskapet inte tar slut när musiken tystnar.
Evenemang passerar, och den mediala uppmärksamheten likaså, men idéer kan bestå. Jag skulle vilja att det som blir kvar är uppmaningen att återupptäcka broderskapet i vår vardag: att lyssna mer, döma mindre, närma oss dem som tänker annorlunda och åter ge tid åt människorna i vår närhet.
Jag strävar inte efter att mitt namn ska förbli förknippat med ett initiativ, utan efter att det vi försökte uttrycka i Assisi ska leva vidare: att vi har mycket mer som förenar oss än vi ibland tror.
Du talar ofta om att återupprätta vissa mänskliga värden. Vilka anser du är särskilt hotade i dag?
Jag är särskilt oroad över att vi håller på att förlora förmågan att lyssna, empatin och förmågan att sätta oss in i andras situation. Vi lever i ett högt tempo och utsätts för en enorm mängd intryck. Det kan få oss att reagera innan vi förstår och att döma innan vi vet.
Jag tror också att vi måste återupprätta värdet av tacksamhet, solidaritet och tid tillsammans. Inte för att dessa värden har försvunnit, utan för att de behöver utrymme för att komma till uttryck. Och vårt nuvarande sätt att leva tillåter oss inte alltid att stanna upp och odla dem.
Mänskliga värden är ett ständigt återkommande tema både i det du säger och i det du skriver. Hur för du in dem i litteraturen utan att budskapet tar över berättelsen?
För mig är det avgörande att litteraturen inte blir en predikan. När jag skriver försöker jag inte tala om för läsaren hur man ska leva eller vad man ska tycka. Jag försöker berätta en historia som berör och som, genom karaktärerna och det som händer dem, kan väcka vissa frågor.
Värdena fungerar när de är en naturlig del av berättelsen. Vänskap, kärlek, generositet eller sökandet efter mening behöver inte ständigt förklaras, eftersom de är en del av vår erfarenhet som människor.
Jag tror att det är just detta litteraturen förmår: den kan få oss att reflektera utan att påtvinga oss ett svar.
I vilken utsträckning tror du att tekniken och sociala medier förändrar vårt sätt att umgås och skapa verkliga band med andra?
De förändrar det i grunden. Tekniken har gett oss enastående möjligheter, och det vore absurt att förneka det. Den gör det möjligt att upprätthålla relationer på distans, få tillgång till kunskap och kommunicera på sätt som för bara några decennier sedan verkade omöjliga.
Problemet uppstår när vi förväxlar att vara uppkopplade med att ha sällskap. Ett band kräver tid, uppmärksamhet, lyhördhet och närvaro. Inget tekniskt verktyg kan helt ersätta det.
Jag tror inte att vi måste välja mellan teknik och mänskliga relationer. Utmaningen består i att få den förra att tjäna de senare.
Din dokumentärfilm Skärmberoende handlar just om vår relation till digitala enheter. När insåg du att skärmanvändningen inte längre bara var en teknisk fråga utan hade blivit ett samhällsproblem?
När jag förstod att vi inte längre bara talade om ett verktyg som vi använde, utan om något som höll på att förändra våra vanor, våra relationer och till och med hur vi hanterar vår uppmärksamhet.
Det räcker att titta på några vardagliga scener: hela familjer som sitter runt ett bord där var och en tittar i sin telefon, barn som behöver en skärm för att kunna äta, eller människor som känner ångest när det går några minuter utan att de har kollat mobilen.
Skärmberoende föddes ur behovet av att ställa oss en mycket enkel fråga: är det vi som använder tekniken, eller låter vi den alltmer bestämma hur vi använder vår tid?
När det gäller barn och ungdomar – var skulle du placera ansvaret: hos familjerna, skolorna, techplattformarna eller myndigheterna?
Jag tror att det vore ett misstag att leta efter en enda ansvarig. Det är ett delat ansvar.
Familjerna har en avgörande roll eftersom de första vanorna formas i hemmet. Skolorna måste ge verktyg för att förstå och använda tekniken på rätt sätt. Myndigheterna måste särskilt skydda minderåriga, och plattformarna kan inte heller två sina händer från konsekvenserna av de produkter de utformar.
Men det finns något vi inte får glömma: vi vuxna är de första förebilderna. Vi kan inte begära att unga ska ha en sund relation till skärmar om vi själva inte klarar av att lägga undan telefonen.
Oroar det dig att vi fostrar en generation med i princip obegränsad tillgång till information men med större svårigheter att behålla koncentrationen, läsa på djupet eller stå ut med tristess?
Ja, eftersom tillgång till mer information inte nödvändigtvis innebär att man förstår världen bättre. Vi har aldrig haft så mycket kunskap omedelbart tillgänglig, men just därför behöver vi lära oss att stanna upp, välja ut, fördjupa oss och reflektera.
Och jag skulle särskilt vilja slå ett slag för något som i dag uppfattas som negativt: tristessen. Som barn uppstod många kreativa stunder just för att vi inte hade något att göra. Vi hittade på lekar, berättelser, världar. Om vi fyller varje sekund med intryck riskerar vi att förlora det utrymme där fantasin föds.
Mot den bakgrunden – tror du att litteraturen kan fungera som en plats för motstånd mot den omedelbarhet som skärmarna påtvingar oss?
Absolut. Att läsa kräver något som blir allt ovanligare: uthållig uppmärksamhet. En bok tvingar oss att stanna upp, att föreställa oss saker och att under en tid leva tillsammans med andra röster och andra liv.
Men jag tycker inte om att beskriva det som ett krig mellan böcker och skärmar. Litteraturen behöver inte konkurrera med tekniken. Den ska påminna oss om att det finns ett annat sätt att förhålla sig till tiden.
När en ung människa upptäcker en bok som verkligen berör henne slutar hon tänka på läsning som en plikt. Hon kliver in i en berättelse och vill stanna kvar där. Den upptäckten är lika möjlig i dag som den var för femtio eller hundra år sedan.
I Den unge prinsens återkomst erbjuder du en blick på värden som vänskap, kärlek, generositet och livets mening. Skulle du skriva den boken på samma sätt i dag som när den kom till?
Förmodligen inte på exakt samma sätt, eftersom man inte heller är exakt samma person. Varje erfarenhet förändrar oss och påverkar hur vi ser på världen.
Ändå tror jag att jag skulle bevara dess kärna intakt. I Den unge prinsens återkomst ställer jag frågor som inte hör till någon särskild epok: vad det innebär att älska, vilket värde vänskapen har, hur vi hittar vår plats i världen eller vad vi gör med våra drömmar.
Kanske skulle vissa ord eller situationer ändras, men inte det jag ville förmedla. I ett samhälle med så högt tempo som dagens tror jag faktiskt att många av de frågorna är ännu viktigare.
Din bana förenar litteratur, filantropi och sociala initiativ. Finns det en röd tråd mellan alla dessa delar, eller ser du dem som separata områden?
Det finns en mycket tydlig röd tråd, och det är kärleken. Jag tror att kärleken kan ta sig uttryck på många olika sätt och att allt vi gör i grunden borde utgå från viljan att ge det bästa av oss själva och bidra till att göra världen omkring oss bättre.
Som 14-åring skrev jag dikten Evigt förälskad, som inleds med en uppmaning att älska utan gränser och utan åtskillnad. De orden definierar fortfarande mitt sätt att se på livet.
För mig betyder att älska inte bara att känna tillgivenhet för någon. Det är också att hjälpa, dela, lyssna, förstå och ställa sig i andras tjänst. Det är ett sätt att vara i världen.
Därför har jag aldrig sett litteraturen, filantropin eller de sociala initiativen som separata verksamheter. De är olika sätt att uttrycka samma övertygelse. Genom litteraturen försöker jag förmedla känslor och tankar; genom filantropin vill jag omsätta den känslan i konkret handling; och med initiativ som En kram för mänskligheten vill jag påminna om att vi alla förenas av något mycket djupare än våra olikheter.
Jag tror att det också är ett av Franciskus av Assisis stora budskap: att kärleken inte ska stanna vid ord, utan visa sig i vår relation till andra och till allt som omger oss.
