Utgivningsår: 2006
Genre: Poesi
Ordet Poet har flera innebörder. Inte bara det uppenbara som förutsäger vad som komma skall, utan vad som finns längst ner i varje känsla, i alla tings själar – till det som ger dem liv samtidigt som det visar dess mysterium. Varje poem i denna bok siktar mot känslans gåta och som med dess ord tar dig till det obegripliga som finns inuti en sten vars dörr gömmer ett stort mysterium.
Alejandro Roemmers tränger in djupt i den mänskliga själen. Hans poesí är tydlig. De vackra metaforerna undanhåller inte innebörden av hans budskap. Att vara poet, det är att tala till allt som är skapat som han gör, broderligt, till alla väsen, till naturen, till metamorfosen som utgör dagen, som vaknar upp och kommer ut ur sin kokong av mysterium för att bli till natt. Varenda läsare blir helt uppfylld av Alejandros ord. När han talar om kärlek innebär det inte bara kärlek mellan människor, för han riktar känslorna mot allt som är skapat. Med dessa ord och genom dessa övertygar han oss om att människan inte är ett misstag från Gud. Ur hans ord stiger vänskap, fromhet, hans totala systerskap med naturen. Han samtalar – så att säga – med objektet för sin kärlek och visar samtidigt sin egen regnbåge av hypermänskliga känslor. I sina verser visar han att hans ögon ser att hos alla finns där ett lika stort behov av samhörighet som han själv hyser i hemlighet.
Förändring.
Jag drog smärtan
mellan bergen
tills stjärnorna färgades röda
för gryningens syn.
Jag gick till galet anfall
mot mörka kvarnar
ända tills natten, döende,
andades poesi.
