I samband med 800-årsminnet av Franciskus av Assisis död påminner initiativet “En kram för mänskligheten” oss om att broderskap byggs genom vardagliga beslut och handlingar.
Vi lever i en värld som tycks ha lärt sig att kommunicera med ljusets hastighet, men som paradoxalt nog har allt svårare att närma sig varandra. Aldrig har vi haft så många verktyg för att vara uppkopplade, och ändå tycks avstånden mellan människor bli allt fler. Krigen, konfrontationerna, hatretoriken och rädslorna som genomsyrar våra samhällen ställer oss inför en fråga som jag anser vara grundläggande: vad gör vi för att bygga en värld där vi alla kan känna igen oss som en del av en och samma mänsklighet?
Jag tror inte att svaret nödvändigtvis finns i stora tal, i ny teknik eller i lösningar som enbart är beroende av dem som har maktpositioner. Utan att förringa betydelsen av allt detta är jag övertygad om att vi också måste återerövra något mycket mer grundläggande: vår förmåga att möta den andra, att erkänna henne, att lyssna på henne och framför allt att förstå att vi, bortom våra olikheter, delar samma mänskliga villkor.
Det finns stunder i historien, som denna, då det inte räcker att stå vid sidan av och se på hur rädsla, splittring och konfrontation leder oss mot mörker och förstörelse. Världen genomgår en tid av djup osäkerhet, där de globala militärutgifterna 2025 nådde 2 887 miljarder dollar enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI), och ökade för elfte året i rad. Bakom dessa siffror finns resurser, beslut och framför allt människoliv. Inför en sådan verklighet tror jag att vi måste fråga oss vilken plats vi ger fred, broderskap och solidaritet bland våra individuella och kollektiva prioriteringar.
Kanske är nästa stora språng som mänskligheten behöver inte utåt, utan inåt. Kanske handlar det inte om att nå längre, utan om att komma närmare varandra. Inte ett tekniskt språng, utan ett medvetandets språng. För vi kan utveckla extraordinära maskiner, utforska nya planeter och uppnå vetenskapliga framsteg som fram till nyligen verkade omöjliga, men om vi inte förmår känna igen oss själva i den som står framför oss kommer vi att fortsätta släpa på samma svårigheter som har följt oss i århundraden.
I detta avseende finns det en gestalt som fortsätter att lysa upp vår samtid med en extraordinär aktualitet: Franciskus av Assisi. Åttahundra år efter hans död har hans budskap om broderskap, ödmjukhet och respekt för allt liv en kraft som överskrider tidens och religionernas gränser. Franciskus förstod att den verkliga rikedomen inte ligger i att samla på sig, utan i att dela; att storhet inte ligger i att hävda sig över andra, utan i att tjäna dem; och att kärleken inte kan begränsas till dem som tänker, tror eller lever som vi.
Min koppling till det franciskanska tänkandet har varit en väsentlig del av min personliga och humanistiska resa. År 2023 hade jag äran att ta emot Franciskus av Assisi-priset, utdelat av det påvliga universitetet Antonianum i Rom, som tillhör Franciskanorden. Den utmärkelsen, som erkände min livsgärning och mitt engagemang för andliga och humanistiska värden, innebar också ett ansvar: att se till att dessa principer inte stannar i idéernas värld, utan kan omsättas i konkreta handlingar som skapar möten och väcker ett gemensamt medvetande.
I år, när vi högtidlighåller åtta sekler sedan Franciskus död, som inträffade den 3 oktober 1226 i Porziuncola, ger hans arv oss ett tillfälle att reflektera över den värld vi bygger och framför allt över den vi vill lämna åt kommande generationer. Hans budskap tillhör inte enbart de troende eller någon särskild religiös tradition. Broderskap, respekt för nästan och omsorg om vårt gemensamma hem är universella värden som kan samla oss alla, oavsett nationalitet, kultur, övertygelse eller tankesätt.
Ur den övertygelsen föds En kram för mänskligheten, ett initiativ som vi driver i hopp om att en så enkel gest som en kram kan hjälpa oss att återfå något vi aldrig borde ha förlorat: förmågan att känna oss som syskon. Det handlar inte om att skapa en organisation, grunda en rörelse eller etablera en ny tankeriktning. Initiativet har inte heller några politiska eller kommersiella mål och innefattar ingen insamling av pengar. Det är helt enkelt en inbjudan till varje människa att, var hon än befinner sig, närma sig en annan och dela en kram.
Det kan verka som ett alltför litet förslag i förhållande till omfattningen av de problem som plågar oss. Vad kan en kram göra inför ett krig, en humanitär kris eller ett djupt splittrat samhälle? Det vore naivt att tro att en enda gest i sig kan stoppa en konflikt eller lösa vår tids stora svårigheter. Men det vore också ett misstag att underskatta den kraft som enskilda handlingar har att förändra hur vi förhåller oss till varandra. En kram kan riva, om så bara för ett ögonblick, de murar vi bygger mot andra. Den kan förmedla värme, tröst, tillit och framför allt vissheten om att vi inte är ensamma.
Initiativet föreslår något medvetet enkelt: att varje person som vill delta i dag kramar så många människor som möjligt, oavsett om det är familj, vänner, bekanta eller till och med främlingar. Det krävs inga förberedelser, ingen tillhörighet till någon institution och ingen gemensam tro. Det enda som behövs är viljan att närma sig den andra, med respekt och utifrån var och ens frihet. För en äkta kram påtvingas inte: den erbjuds och tas emot.
I Buenos Aires kommer denna anda att ha en mycket speciell mötesplats. I dag klockan 19 samlas vi vid Planetariet Galileo Galilei, beläget på Avenida Sarmiento i Ciudad Autónoma de Buenos Aires, för att dela ett ögonblick av broderskap inom ramen för denna världsomspännande uppmaning. Sammankomsten, som stöds av Buenos Aires stadsregering, beräknas pågå i cirka 20 minuter. Valet av Planetariet är ingen slump: dess kupol representerar den himmel vi alla delar, som inte skiljer mellan nationaliteter, kulturer, religioner eller ideologier. Om de tekniska och praktiska förutsättningarna tillåter kan den dessutom lysas upp särskilt med ordet FRED, som en symbol för det vi behöver bygga tillsammans.
Jag skulle vilja att detta möte kunde överskrida den fysiska platsen och ögonblicket då det äger rum. Att de som kommer till Planetariet och de som deltar från någon annan plats i världen förstår att de är en del av samma upplevelse, samma sökande. Att kramen inte bara blir ett uttryck för tillgivenhet, utan också ett sätt att erkänna den andra som någon som förtjänar vår omtanke, även när hennes idéer, seder eller historia skiljer sig mycket från våra egna.
Det finns en idé som jag anser vara central för att nå detta broderskap: den andra är jag. Det betyder inte att vi alla måste tänka likadant, ge upp våra övertygelser eller bortse från de skillnader som finns mellan människor. Det betyder snarare att acceptera att det bakom varje ansikte finns en historia, en familj, drömmar, rädslor, glädjeämnen och lidanden. Att det som förenar oss är mycket djupare än de omständigheter som skiljer oss åt. När vi lyckas se den andra ur det perspektivet upphör konfrontationen att vara det enda möjliga svaret, och det börjar öppnas ett utrymme för dialog, empati och förståelse.
Det är också viktigt att komma ihåg att broderskap inte kan begränsas till en enstaka gest. En kram kan vara början på en förvandling, men den förvandlingen måste fortsätta i vår vardag: i hur vi behandlar dem omkring oss, i hur vi lyssnar på dem som tänker annorlunda, i vår beredskap att hjälpa den som behöver det och i det ansvar vi tar inför andras lidande. Fred är inte bara frånvaron av krig: den byggs varje dag, med början i våra hem, i våra gemenskaper och i var och en av våra relationer.
Därför är denna uppmaning öppen för troende och icke-troende, för människor från alla kulturer, nationaliteter och tankesätt. Den vill inte peka ut skillnader eller avgöra vem som har rätt, utan erbjuda ett rum där dessa skillnader kan samexistera med erkännandet av vår gemensamma mänsklighet. I en tid då vi så ofta uppmanas att misstro, konkurrera och konfrontera varandra kan det att närma sig en annan människa bli en djupt meningsfull handling.
Kanske kan miljontals kramar inte på egen hand lösa världens problem, men de kan förändra våra hjärtan. Och när hjärtan förändras börjar historien förändras. Kanske förändras inte världen i kväll, men kanske förändras två människor. Och sedan två till. Och två till. På så sätt kan vi, genom små gester, börja bygga ett annat kollektivt medvetande, där solidaritet upphör att vara en abstrakt strävan och blir en vardaglig praktik.
I dag, på 800-årsdagen av Franciskus av Assisis död, önskar jag att hans budskap om broderskap inspirerar oss att ta det första steget. Må varje kram vara ett sätt att säga till den andra att vi ser henne, att vi erkänner henne och att hennes existens betyder något för oss. Må vi för en stund lägga våra olikheter åt sidan för att mötas i det som förenar oss.
Vi vet inte hur mycket en kram kan förändra. Men vi kan välja att ge den. Och kanske ligger i det enkla beslutet början på något mycket större: möjligheten att äntligen känna igen oss själva som en del av en och samma mänsklighet.
