Det stulna ljudet: ett år efter Louvren, fascinationen för förlorad konst
Av Alejandro G. Roemmers
Måndagen den 19 oktober är det ett år sedan den franska kronjuvelerna stals från Louvren, men stulen konst har inte slutat att vara en nyhet. Den 8 september slog två tjuvar till mot Renoirmuseet i Cagnes-sur-Mer, på franska Rivieran.
Som varje sensationell händelse i sociala mediers värld blir varje stöld viral, och vi översköljs av hundratals och tusentals videor, kommentarer och parodier. Men denna verklighet är varken ny eller unik för vår tid. Gravplundrare var redan ett huvudbry i faraonernas Egypten, där man konstruerade fällor och vidtog åtgärder för att förhindra plundring. Alla utan framgång, för övrigt. När europeiska arkeologer började undersöka gravarna på 1800-talet hittade de knappt en enda som var orörd.
Konstföremål har alltid väckt en fascination hos mänskligheten som är svår att definiera. Det handlar inte bara om deras skönhet, och det kan absolut inte reduceras till ekonomiskt värde. Det finns också en blandning av storhetsvansinne, beundran för det unika och dragningen till den historia de bär på… Den aura som Walter Benjamin talade om. Motiven måste vara många och variera från stöld till stöld: vinstbegär, samlariver, en viss respektlöshet eller till och med ett slags uppror mot samhällsordningen.
Konstföremål är mycket mer än bara föremål: de är ett fönster mot historien, en förbindelse med andra människor, ett känslomässigt band till dem som berörs av att se dem. De är en källa till inspiration, sällskap och lärande. Att höra en melodi spelas på ett unikt instrument berör oss; att känna igen våra egna känslor i ansiktena på en målning tröstar oss. Konstverk förbinder oss med ett gemensamt förflutet, men de öppnar också dörren till en gemensam framtid, och det är särskilt nödvändigt i denna immateriella och digitala tid.
Fascinationen för föremål
Denna dragning till föremål, konstnärliga eller inte, återspeglas i den så kallade “föremålslitteraturen” eller “cirkulationsromanen”, som Mario Vargas Llosa skriver om i sin sista text i livet, förordet till El misterio del último Stradivarius (Mysteriet med den sista Stradivariusfiolen). “Denna genre, som har sitt ursprung i 1700-talets England, har livlösa föremål som huvudpersoner, ‘ting’ som kunde bytas, köpas, säljas, ges bort eller testamenteras och som under berättelsens gång gick från hand till hand, ibland från generation till generation. Kring dessa föremål framträdde mänskliga gestalter och utspelade sig händelser och situationer, men föremålen förblev berättelsens nav.”
Om det finns en grupp föremål som ständigt har väckt fascination är det utan tvekan de instrument som Stradivari formgav, framför allt violinerna. Instrumentmakarens mästerskap, materialens perfektion, den innovativa tekniken… Stradivariusinstrumentens klang har inspirerat och berört varje generation och förkroppsligar spänningen mellan det mänskliga och det ouppnåeliga.
Även om man fortfarande tillverkar Stradivariusinstrument enligt mästaren från Cremonas exakta teknik, måste man medge att de inte har samma aura. Och kanske ligger en del av deras magnetiska kraft just där: i deras förmåga att rymma tid. I en äkta Stradivarius klingar på sätt och vis ekot av 1700-talet; dess vibration bär minnet av alla salar där den ljudit, av musikerna som spelat på den, av tårarna och applåderna den framkallat. I en värld som lätt glömmer blir ett sådant föremål en form av motstånd: ett fragment av evighet.
El impulso de poseer lo irrepetible
Quizá por eso, de los más de mil instrumentos que salieron del taller de Antonio
Stradivari, se conservan apenas unos 600 o 650. Muchos se han destrozado o
perdido con el paso del tiempo, pero tantos otros han sido robados, y algunos
siguen sin aparecer.
Uno de los ejemplos más sonados es el violín Mendelssohn, que desapareció
de una caja fuerte de Berlín al final de la Segunda Guerra Mundial y del que no
se supo nada durante décadas. Según una investigación difundida el verano
pasado, los expertos creen que es el mismo que desde 2005 está en manos de
un violinista japonés, que lo adquirió bajo otro nombre. La familia Mendelssohn-
Bohnke aspira a alcanzar un acuerdo.
Este mismo año ha surgido un enigma parecido en torno al Lauterbach, un
Stradivarius de 1719 que soldados nazis robaron en 1944 en el Museo
Nacional de Varsovia. Una experta que lo busca desde hace años cree haberlo
reconocido el pasado 31 de marzo en un concierto celebrado en Colmar, en el
noreste de Francia. Los organizadores lo niegan y aseguran que se trata de
otro Stradivarius de 1719. Quién tiene razón es, por ahora, un misterio más.
No son los únicos violines rodeados de una trepidante historia de thriller
policiaco. El «Lipinski Stradivarius» fue robado en 2014 al violinista Frank
Almond en el parking de la sala de conciertos donde acababa de actuar. Tras
inmovilizarle con una pistola eléctrica, los dos asaltantes se llevaron el violín,
aunque afortunadamente fueron detenidos a los pocos días y se recuperó el
instrumento.
Otra historia digna de ficción es el violín de Roman Totenberg, que desapareció
de su oficina en 1980. No se recuperó hasta 35 años después y por la más
pura casualidad. Una mujer lo heredó de su marido, también violinista y
conocido de Totenberg, y, sin saber el tesoro que poseía, lo llevó a tasar.
Totenberg había fallecido hacía tres años, pero el Stradivarius pudo volver a su
familia.
Los objetos materiales en la era digital
Todas estas tramas nos recuerdan la fragilidad de los objetos artísticos.
Hablamos de violines, pero podría ser cualquier pieza de arte. La pérdida no es
solo material, también espiritual. Y es que robar objetos artísticos siempre ha
sido un delito en cualquier momento histórico, pero debería considerarse aún
más grave en una época en la que todo es cada vez más intangible y caótico.
Parece que ahora las colecciones físicas son un bien casi de lujo, limitadas
solo a aquellas personas que tienen el espacio, y el dinero, para mantenerlas.
Fotos, música, películas, libros… todo lo almacenamos en la nube. Frente a
esta experiencia a través de las pantallas, los museos cobran aún más valor
como espacios donde admirar la belleza en directo y de manera compartida.
Un año después del robo, el propio presidente del Louvre, Christophe Leribault,
admite que no existe una solución milagrosa para garantizar la seguridad del
museo y reclama un gran plan de renovación. La Galería de Apolo reabrió en
julio, pero sin los objetos valiosos que albergaba: un espacio que sigue en pie,
aunque ya no lo habita aquello que lo hacía irrepetible.
Disfrutar y aprender en los museos, emocionarnos con el público en un
auditorio, son experiencias que nos conectan con las personas y con el mundo.
Nos obligan, y nos ayudan, a dejar a un lado la pantalla y mirar hacia fuera, nos
atan a un aquí y ahora donde nada más está ocurriendo. Frente al horror del
mundo, la belleza nos centra, nos ancla y nos sirve de evasión. Hay algo muy
reconfortante en escuchar un sonido que lleva sonando varios siglos y que, si
nada va mal, seguirá unos cuantos más.
Por eso, el robo de arte conmueve más que otros delitos. Porque roba algo que
no se puede reemplazar: la emoción común, la posibilidad de admirar juntos.
Cada pieza desaparecida nos recuerda que la cultura no es un lujo, sino un
bien vital, tan esencial como el aire o la memoria.
